emeliethequeen

Emelie brushään frågade mig i förrgår om jag ville gästblogga och hålla hennes blogg uppdaterad? I mean, why not? Ska skriva något bra. Klockan är fett mycket och jag är trött så det blir nog inget bra. Ha respekt för det.
Ni får en låt med Tamer Hosny också, wana 3eny f3enak heter låten.



Kommer ni ihåg den tiden då man var liten? Och allt som betydde något, alltså verkligen betydde mest var mamma och hennes pussar. Hennes läten när man ramlade och slog sig och fick sår på knät/armbågen? Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka den tiden. När man var liten, sket man i rykten och vem man hade runt omkring sig. Man bara hängde på och gjorde som alla andra. Man förstod inte då vad allt betydde eller vad som skulle hända, vad kunde hända. Man gick runt och runt och lekte, helt omedveten om allt. Allt var som ett dockhuset och du var själv dockan. Jag minns när jag var liten skitunge och min bror och jag åt glass. Jag hade givetvis ätit upp min och sen blev jag sur för han hade sin kvar, så jag grät och sa att jag ville ha hans glass. Självklart gav han mig den. Man tydde sig alltid till sin bror när någon var elak. Man sprang omkring i sin gåstol och gav ett leende som hela världen kunde se och ett skratt som hela världen kunde höra. Tänk vi nu hade kunnat pausa livets gång. Var hade du stannat då? Din framtid? Din tid som liten? Eller stannat bara mitt uppe i allt? Som nu t.ex kanske runt 18-20 år och sen klick, så stannas tiden och startar inte förän du klickar på play. Jag skulle kunna döda för att få se en speciell person till mig igen. Men det går ju inte. Just därför saknar jag min barntid. Kanske finns det en speciell tid för dig då du saknar någon du inte kan träffa igen och vill tillbaks.
Berätta gärna & gör din röst hörd. // Angiie